Inaktiv blogg

Läs i stället om Mellansnack och en massa andra viktiga och oviktiga saker på ganskaokej.blogspot.se

Bara hålla på

Numera sitter jag i serieateljén inne i stan med en massa trevligt folk, och när jag väl bestämt mig fattade jag inte vad jag tvekat över. Det är skitbra där, och tusen gånger bättre än om jag hade hittat nån tråkig och billig kontorsplats i Alingsås. Nu när jag jobbar mindre gör det mig ingenting att åka in till stan, jag kan ändå se till att få nån ledig hemmadag i veckan, och det är skönt med stadsliv, kan alltid passa på att göra lite annat när jag ändå är där.
Bostadsletandet kommer att ordna sig, men det är ändå så energikrävande så jag hoppas att det ordnar sig fort. Första stället vi kollade på var guld. Är lite modstulna just nu av känslan att det kanske glider oss ur händerna när vi precis trodde det var klart. Hatar att allt ska handla om papper. Att jag alltid jobbat halvtid, och ändå aldrig varit pank, borde väl tyda på att jag är stabil i min ekonomi, men i stället blir folk misstänksamma.

Jag är inte sådär överdrivet effektiv i ateljén, mest käkar jag digestivekex och tar matpaus. Men jag har ett bra förhållningssätt just nu. När jag berättar för folk om mitt stora projekt säger de "oj", och tänker kanske "nu tar hon nog i för mycket". Men det är ju först sen jag börjat jobba på det här stora som jag fått igång lågan i mig. Jag har släppt tanken på att jag måste hitta rätt stil att jobba med innan jag kan sätta igång med tuschandet på riktigt, i stället tänker jag att jag ska använda projektet till att bli bättre på att teckna, prova olika stilar, och använda mig av dem för att markera scenbyten. Jag tänker lite "högskoleprovet". Man sitter ju inte där och ångestharvar med fråga 3 tills tiden är slut, man ser till att göra klart alla frågor och sen går man tillbaks och kollar de man är osäker på. Så ska jag göra här med. Rita på, göra klart, inte vara rädd. Se till att komma vidare och ha roligt. Lita på att jag inte slösar bort någon tid, så länge jag har lust att sitta där. Och mest har det känts så, att det är kul att hålla på, och jag kan se just det där viktiga värdet i vägen snarare än målet, men det kräver många barriärer mot omvärlden för att hålla kvar den känslan. Kolleger på mitt lönekneg fattar inte varför jag inte vill jobba mer och ha mer pengar. Kolleger i ateljén (som tjänar pengar på sitt tecknande) undrar hur jag ser på framtiden och om jag ska publiceras nånstans. Fastän det bästa som finns är när man faktiskt bara vill hålla på.

Okej, igår när jag efter en dryg veckas filmfestivalmissbruk kom tillbaks till ateljén och tyckte allt som låg framme där sög, då var det inte ett dugg kul, då hade jag inte lust med nånting. Men tvingade mig att börja lite. Och då var det lite kul ändå, hann jag känna, innan det var dags att sticka till sista filmerna.

Feedbacksnack med brorsan

Jag och brodern passade på att ha ett möte under julhelgen. Hans idé känns inte dum alls (oavsett om det blir någon fantastisk lo-fi-revival eller inte).

På måndag börjar min jobba-mindre-period. Har ju jobbat nästan heltid under hösten, men nu har de anställt nya jobbhungriga timmisar och jag ska gå på 25%schema, med nån dag extra då och då. Perfekt för mig i nuläget.
Jag velar med ateljéplats. Har inte dykt upp nåt vettigt alternativ på nära håll, men har erbjudande om plats i serieateljén inne i Gbg, där det verkar trevligt och jag redan känner ett par stycken. Säkert en social och peppande poäng med att sitta där, men det är kruxet med restiden. Hade varit så skönt att slippa dra in till stan.
Nu har vi också fått reda på att hyresvärden ska sälja vårt hus, så måste hitta nytt boende innan sommaren. En dum stressfaktor. Men det blir väl några nya äventyr av det som man i efterhand inte hade velat vara utan.

Manusarbetet

Jag köpte ett fint block på Lidl utan att veta att det var lite magiskt. Det är bara där mitt mellansnackmanus blir till. Jag ritar skisserierna kronologiskt rakt av, en ruta i taget, därmed inte sagt att jag inte kommer att ändra i det sen, lägga till och stryka rutor/sidor, ändra sidupplägg. Men det är skönt att bara köra på FRAMÅT, så länge. Det på-is-lagda skogsmusenmanuset krånglade jag så mycket med fram och tillbaka, skrev, klippte, och försökte hitta formen för manuset och till slut var jag så less. Jag blev aldrig nöjd. Nu är jag nöjd när jag bläddrar tillbaks, trots att det gått fort och enkelt. Har kommit ungefär 45 sidor framåt. Just nu är det mycket kärleksfunderingar, och jag börjar bli trött på mig själv och tycka att jag kommer ifrån tråden, så det kommer nog strykas en del, men samtidigt är det en bra historia. Jag babblar på så länge så får vi se.

Tempot som manuset kommer fram i känns också rätt viktigt. Jag ritar på tåget till och från jobbet. Det blir i bästa fall en timme om dagen, och tankeverksamheten hålls igång däremellan. En oinspirerad dag bläddrar jag kanske bara lite, och ändrar nåt ord på en annan sida, eller tittar ut genom fönstret och tänker. En annan dag hinner jag göra en hel sida innan jag är framme.

Talangjakten, grått och färg

(för att kunna se bilderna större, högerklicka och välj öppna i nytt fönster så kommer förstoringsglaset)

Lägger ivrigt ut första smakprovet från Mellansnack, som även är mitt bidrag till ett dotterbolagsfanzine som snart trycks. Detta är första sidorna jag gör, och lär inte vara någon slutgiltig version för boken, då jag räknar med att jag, när jag drar igång tuscharbetet på allvar, kommer att utveckla stilen en del till en början. Har färglagt ena sidan med akvarell, och den andra med tuschlavering, för att testa. Jag gillar båda, kanske färg är allra roligast, men det är väl en kostnadsfråga också. Har aldrig jobbat med akvarell innan, men det blev jättefint. Fulare på datorn än originalet såklart. Måste lära mig fixa inställningarna där. Även med gråskaletuschet är det svårt att få fram nyanserna som finns på originalet.

Lägg märke till krumelurerna över instrumenten i fjärde rutan på den grå sidan. Där låtsas jag göra en konstnärlig effekt som ska ge känslan av förvirring när bandet inte är samspelt, men egentligen var det så att jag kom på att det är det svåraste som finns att rita folk som spelar i band, så jag kladdade över alltihop. Får ta och utveckla min förmåga där, när jag nu tvunget ska göra en seriebok med musiktema.

Nytt projekt, ny blogg

Tyckte det kunde vara dags att byta bloggnamn till nåt som är lättare att komma ihåg, och i samband med detta låter jag min nya blogg bli en ren projektblogg. Men vill du läsa lite gamla serier jag gjort och diverse ältande om hur svårt det är att hålla sitt serietecknande vid liv är du välkommen att kolla coolkserier.blogspot.com

Mitt serieprojekt heter alltså Mellansnack. Hörde nyss att songwritern Emil Jensen har något som heter så och blev lite nervös, men det är tydligen nåt helt annat, så jag vågar ha samma namn. Eftersom Mellansnack.blogspot var upptaget fick jag köra på "mellansnacks" som bloggadress, men det är åtminstone bättre än obegripliga "coolkserier".

Okej, vad handlar det här om?
Jo, det började med att jag efter en spelning kände att i stället för att bara spela lite olika låtar skulle det vara kul att sätta upp nåt slags genomgående temaprogram med mellansnack som håller ihop alla låtarna. Jag började klura på vad det fanns för röda trådar i mitt låtarkiv, och vilka låtar som skulle med. Men sen tappade jag bort det kladdblocket i ett helt år. När jag hittat det igen, satt jag en sensommarkväll i lillstugan och drack en veteöl och en god ale från Oppigårds, och så plötsligt: Mellansnack i serieform kanske? Ett seriefanzine med tillhörande skiva, där mellansnacket är serier, och så står det typ "när du ser den här symbolen, då vet du att det är dags att sätta på låt nummer X..." Jag tyckte att idén var skitbra, men jag trodde att det bara var för att jag drack så goda öl. Men så vaknade jag nästa dag och tyckte fortfarande idén var bra. Och nästa dag. Och alla dagar fram tills nu, utom de c:a 7-10 dagar när jag tvivlat och tyckt att det är ett skumt skitprojekt.

Mellansnack är en självbiografisk berättelse i musik- och serieform, som spänner över tiden från mina föräldrars första kyss och fram tills nu, eller lite längre fram. Dramaturgiskt ser jag det som en roadmovie längs nån slags musiktråd.

Mellansnack handlar om att få strupen kväljfull av serverad musikalisk uppmuntan, om att lyssna på musik i smyg för att man tjurigt ser sig som musikhatare, om att bara våga sjunga inför en häst, om att hoppas på att nån ska bli kär i en för att man spelar trummor, om att bli utkörd ur replokalen av jazz-sven, om att göra bäst blandband på hela folkhögskolan men ändå inte få nån kille, om att försöka starta ett band med nackdelen att alla medlemmar spelar piano och har telefonskräck, om att ha bandhäng på en skärgårdsö där folk gör slut för att nån åt korv, om att somna i inspelningstudion och gråta för att man är alldeles för mycket lillasyster åt den dominanta bandledarbrorsan, om att bara få sålt 3 skivor på den påkostade releasefesten, om att få höra sin egen låt på p3, om att bli helt lycklig över att ha vågat skälla ut killen på festen som snodde gitarren från en tjej för att ge till en kille, och jättemycket annat handlar det om. Det är därför det inte blir ett fanzine, utan en bok. Och en skiva.