Nytt projekt, ny blogg

Tyckte det kunde vara dags att byta bloggnamn till nåt som är lättare att komma ihåg, och i samband med detta låter jag min nya blogg bli en ren projektblogg. Men vill du läsa lite gamla serier jag gjort och diverse ältande om hur svårt det är att hålla sitt serietecknande vid liv är du välkommen att kolla coolkserier.blogspot.com

Mitt serieprojekt heter alltså Mellansnack. Hörde nyss att songwritern Emil Jensen har något som heter så och blev lite nervös, men det är tydligen nåt helt annat, så jag vågar ha samma namn. Eftersom Mellansnack.blogspot var upptaget fick jag köra på "mellansnacks" som bloggadress, men det är åtminstone bättre än obegripliga "coolkserier".

Okej, vad handlar det här om?
Jo, det började med att jag efter en spelning kände att i stället för att bara spela lite olika låtar skulle det vara kul att sätta upp nåt slags genomgående temaprogram med mellansnack som håller ihop alla låtarna. Jag började klura på vad det fanns för röda trådar i mitt låtarkiv, och vilka låtar som skulle med. Men sen tappade jag bort det kladdblocket i ett helt år. När jag hittat det igen, satt jag en sensommarkväll i lillstugan och drack en veteöl och en god ale från Oppigårds, och så plötsligt: Mellansnack i serieform kanske? Ett seriefanzine med tillhörande skiva, där mellansnacket är serier, och så står det typ "när du ser den här symbolen, då vet du att det är dags att sätta på låt nummer X..." Jag tyckte att idén var skitbra, men jag trodde att det bara var för att jag drack så goda öl. Men så vaknade jag nästa dag och tyckte fortfarande idén var bra. Och nästa dag. Och alla dagar fram tills nu, utom de c:a 7-10 dagar när jag tvivlat och tyckt att det är ett skumt skitprojekt.

Mellansnack är en självbiografisk berättelse i musik- och serieform, som spänner över tiden från mina föräldrars första kyss och fram tills nu, eller lite längre fram. Dramaturgiskt ser jag det som en roadmovie längs nån slags musiktråd.

Mellansnack handlar om att få strupen kväljfull av serverad musikalisk uppmuntan, om att lyssna på musik i smyg för att man tjurigt ser sig som musikhatare, om att bara våga sjunga inför en häst, om att hoppas på att nån ska bli kär i en för att man spelar trummor, om att bli utkörd ur replokalen av jazz-sven, om att göra bäst blandband på hela folkhögskolan men ändå inte få nån kille, om att försöka starta ett band med nackdelen att alla medlemmar spelar piano och har telefonskräck, om att ha bandhäng på en skärgårdsö där folk gör slut för att nån åt korv, om att somna i inspelningstudion och gråta för att man är alldeles för mycket lillasyster åt den dominanta bandledarbrorsan, om att bara få sålt 3 skivor på den påkostade releasefesten, om att få höra sin egen låt på p3, om att bli helt lycklig över att ha vågat skälla ut killen på festen som snodde gitarren från en tjej för att ge till en kille, och jättemycket annat handlar det om. Det är därför det inte blir ett fanzine, utan en bok. Och en skiva.