Numera sitter jag i serieateljén inne i stan med en massa trevligt folk, och när jag väl bestämt mig fattade jag inte vad jag tvekat över. Det är skitbra där, och tusen gånger bättre än om jag hade hittat nån tråkig och billig kontorsplats i Alingsås. Nu när jag jobbar mindre gör det mig ingenting att åka in till stan, jag kan ändå se till att få nån ledig hemmadag i veckan, och det är skönt med stadsliv, kan alltid passa på att göra lite annat när jag ändå är där.
Bostadsletandet kommer att ordna sig, men det är ändå så energikrävande så jag hoppas att det ordnar sig fort. Första stället vi kollade på var guld. Är lite modstulna just nu av känslan att det kanske glider oss ur händerna när vi precis trodde det var klart. Hatar att allt ska handla om papper. Att jag alltid jobbat halvtid, och ändå aldrig varit pank, borde väl tyda på att jag är stabil i min ekonomi, men i stället blir folk misstänksamma.
Jag är inte sådär överdrivet effektiv i ateljén, mest käkar jag digestivekex och tar matpaus. Men jag har ett bra förhållningssätt just nu. När jag berättar för folk om mitt stora projekt säger de "oj", och tänker kanske "nu tar hon nog i för mycket". Men det är ju först sen jag börjat jobba på det här stora som jag fått igång lågan i mig. Jag har släppt tanken på att jag måste hitta rätt stil att jobba med innan jag kan sätta igång med tuschandet på riktigt, i stället tänker jag att jag ska använda projektet till att bli bättre på att teckna, prova olika stilar, och använda mig av dem för att markera scenbyten. Jag tänker lite "högskoleprovet". Man sitter ju inte där och ångestharvar med fråga 3 tills tiden är slut, man ser till att göra klart alla frågor och sen går man tillbaks och kollar de man är osäker på. Så ska jag göra här med. Rita på, göra klart, inte vara rädd. Se till att komma vidare och ha roligt. Lita på att jag inte slösar bort någon tid, så länge jag har lust att sitta där. Och mest har det känts så, att det är kul att hålla på, och jag kan se just det där viktiga värdet i vägen snarare än målet, men det kräver många barriärer mot omvärlden för att hålla kvar den känslan. Kolleger på mitt lönekneg fattar inte varför jag inte vill jobba mer och ha mer pengar. Kolleger i ateljén (som tjänar pengar på sitt tecknande) undrar hur jag ser på framtiden och om jag ska publiceras nånstans. Fastän det bästa som finns är när man faktiskt bara vill hålla på.
Okej, igår när jag efter en dryg veckas filmfestivalmissbruk kom tillbaks till ateljén och tyckte allt som låg framme där sög, då var det inte ett dugg kul, då hade jag inte lust med nånting. Men tvingade mig att börja lite. Och då var det lite kul ändå, hann jag känna, innan det var dags att sticka till sista filmerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar